onsdag 20 december 2017

Star Wars: The Last Jedi

Okej, så här är det. Kommer det en ny Star Wars-film så går man och ser den snabbt. Det är sen gammalt. Så nu har jag varit och sett The Last Jedi (2017, regissör Rian Johnson).

Och där blev det blankt. Vet inte riktigt hur jag ska skriva. Jag kan inte säga att jag är besviken på filmen, men jag kan inte säga att jag tyckte den var tokbra heller. Den var underhållande och det kändes vemodigt att se Carrie Fisher som Leia, med tanke på att hon gick bort för nästan ett år sedan.

Den tar vid där förra filmen slutade, det vill säga när Rey (Daisy Ridley) hade funnit Luke Skywalker (Mark Hamill) och på uppdrag av Leia försöka få honom att lära henne Jedi-konsterna. Han däremot är inte alls med på banan. Det där har han, av förklarliga skäl, lagt bakom sig. Ett av skälen är Kylo Ren (Adam Driver).
Den mörka kraften växer och motståndsrörelsen ligger riktigt illa till.
Litegrann så. Ja du hajar. Det var en del billiga skämt som gjorde att man automatiskt skrattade, vilket var trevligt, men jag förstår att just det var för den yngre generationen.

Så se den, absolut, men du bör ha sett de tidigare innan. Annars kommer du sitta som en fågelholk.

// A //

onsdag 6 december 2017

Solsidan

Facket bjöd på bio, och inte vilken som helst, utan nya Solsidan (2017, regissörer Felix & Måns Herngren)! Har ju verkligen gillat TV-serien så det är ju kul att se hur den blev som film.

Vi får träffa Anna (Mia Skäringer) och Alex (Felix Herngren) på julafton hemma hos Mickan (Josephine Bornebusch) och Fredde (Johan Rheborg) där de släpper bomben att de ska skiljas. Anledningen? Anna har träffat en friluftshunk vid namn David (Henrik Schyffert).
I samma veva får Ove (Henrik Dorsin) reda på att hans små soldater slutat simma och Anette (Malin Cederblad) vill ju inget annat än att få ett barn till.
Och där byggs då historien upp.

Jag fick skratta massor, mer än jag trodde att jag skulle skratta. Skämskudden var framme då och då, som sig bör när Ove är i närheten. Alla saker i filmen nådde inte riktigt fram, men det var en väldigt rolig film oavsett. Se den!

Och för lite fniss: blooper :)

// A //

Mordet på Orientexpressen

Var och såg Mordet på Orientexpressen (2017, regissör Kenneth Branagh) och som när han gav sig in i Shakespeare för ett antal år sedan, blir vissa av scenerna lite för långa än de behöver vara. Dock var den bra med riktigt bra skådespelarprestationer.

I rollen som Hercules Poirot ser vi just Kenneth Branagh, med en väldigt överdimensionerad mustasch, mot den man är van med från tidigare. Han skulle egentligen ta det lugnt och dra på semester, men det går sådär. Han fick följa med på Orientexpressen som en semester på väg till nästa uppdrag i London, men säg det lugn som varar.
Det är något visst med att åka tåg, speciellt längre sträckor. Du är liksom låst med en massa människor du själv inte valt. Vi har till exempel den icke så ärlige konsthandlaren Edward Ratchett (Johnny Depp), den otrevliga prinsessan Dragomiroff (Judi Dench), den troende Pilar Estravados (Penélope Cruz) och den karltokiga Caroline Hubbard (Michelle Pfeiffer) för att nämna några. Och just när man är på ett tåg med en massa människor är det inte kul att hamna mitt i ett mord. Speciellt inte när man ska vara på semester.

Jag grät faktiskt i filmen vid två tillfällen och jag älskar när jag som åskådare sitter och funderar på om felet inte är rätt i alla fall! Så ja, jag tycker filmen var bra, men den räcker att se en gång.

Och om du vill se hur man gör för att se oskyldig ut kan du ju alltid kolla in det här klippet med skådespelarna från filmen :)

// A //

Thor: Ragnarök

För en gångs skull lyssnade jag på en kompis som sa att jag måste se Thor: Ragnarök (2017, regissör Taika Waititi) så jag gick iväg och tittade på den. Jag ångrar mig inte.

Har inte varit så imponerad av tidigare filmer med Thor (Chris Hemsworth), men den här är som en parodi på sig själv, så jag hade jätteroligt!
Vi möter Thor i en fälla, som han tar sig ur (så klart) för att få reda på att han och Loke (Tom Hiddleston) har en syster, Hela (Cate Blanchett) och hon är inte riktigt som de. Hon är riktigt jäkla elak.
Dock råkar Thor hamna på ett mindre trevligt ställe där Grandmaster (Jeff Goldblum) styr underhållningen i form av en variant på gladiatortävling på liv och död och givetvis ska Thor slåss. Och hans motståndare råkar vara hans gamla bundsförvant Hulken (Mark Ruffalo)...

Jag rekommenderar filmen! Vill ni se ett klipp från James Cordens 4D-visning, kolla in den här ;)

// A //

söndag 12 november 2017

Captain America: Civil War

Satte mig och såg Captain America: Civil War (2016, regissör Anthony & Joe Russo) igår och fick, tro det eller ej, pausa för att titta vidare idag då jag SOMNADE. Jag, som älskar sådana här filmer, somnade. På riktigt!

Vi har våra superhjältar, men regeringen har nu bestämt att det är dags att de skriver under ett fördrag, för att hålla koll på superhjältarna. Något som inte går i god jord hos alla. Några skriver under, andra inte. Jobbigaste blir det väl kanske att Iron Man (Robert Downey Jr) tycker att det är jättebra, medan Captain America (Chris Evans) vägrar. Då bildas två läger och mitt emellan dessa två hamnar Bucky Barnes (Sebastian Stan) och det är där det blir riktigt jobbigt.

Bitvis var den underhållande. Till exempel när Iron Man kallar in Spider-Man (Tom Holland) och Captain America kallar in Ant Man (Paul Rudd) och de fightas järnet på en flygplats, men annars tycker jag, ovanligt nog, att fightingscenerna var för långa och dialogen för lång. Så nej, jag förstår faktiskt inte att den fått sånt bra betyg.
Men smaken är som baken. Snyggt gjord, och okej rulle.

// A //

Glada hälsningar från Missångerträsk

Halkade in på Glada hälsningar från Missångerträsk (2015, regissör Lisa Siwe) nu när den gick på TV, så passade på att se den. Har alltid gillat Martina Haag och då hon både skrivit boken och har huvudrollen som Nadja i filmen var det ett lätt val.

Nadja är en kvinna typ i min ålder. Hon vill så jättejättegärna ha barn, men har ingen partner. Hon har stått i kön för att adoptera i hur många år som helst, men så kommer den nya lagen om att kvinnor över en viss ålder inte får adoptera från Kina. Nadjas värld rasar mer eller mindre samman. Men hon får reda på en viss lucka i lagen (som alltid) och det är om personen som vill adoptera är i ett förhållande och gift. Så hur gör man nu?

Nadjas kompis Katti (Sofia Ledarp) kommer på att hon säkerligen kan gifta sig med hennes kusin uppe i Missångerträsk! Men så klart går ju inte saker som man tänkt sig. Inte alls faktiskt.

Filmen bjöd på en hel del fniss, så på så sätt kan jag rekommendera den. Den kändes varm och temat är fint. Även om jag tycker det är absurt att kvinnor som så gärna vill ha barn inte får ge den kärleken, medan andra skvätter ur sig barn till höger och vänster och inte pallar ta hand om de. Men men.

// A //

söndag 15 oktober 2017

Suicide Squad

Det är nästan så att jag skäms. Men bara nästan! Jag har liksom missat att kolla in en superskurkfilm... Ja, tills nu, när jag igår såg att Netflix hade Sucide Squad (2016, regissör David Ayer). Då var min lördagkväll hemma räddad!

För att se den här filmen måste man acceptera en massa konstigheter som inte (?) finns i verkliga livet, så gillar man inte sådana filmer har man nog inte mycket att hämta här dessvärre. Men jag som inte alls har några problem med detta hade en trevlig kväll.

Som vanligt är det USA:s regering som har en topphemlig organisation som ska utföra ett topphemligt projekt, och i detta fall är det den väldigt osympatiska Amanda Waller (Viola Davis) som ska se till att ett gäng riktiga superskurkar ska arbeta tillsammans för att bilda en superstyrka att täcka upp det "vanliga" försvaret med, men i samma veva råkar de släppa lös "något" som blir ett rent självmordsuppdrag att hantera...
På den goda sidan (?) ihop med Waller finner vi Rick Flag (Joel Kinnaman) som ska försöka hålla ihop detta bångstyriga gäng. Jag har sett Harley Quinn (Margot Robbie) lite här och var och förstår nu varför så många tycker hon är läcker. Helt galen, men läcker.

Filmen har en hel del kändisar i sig, som Will Smith, Jared Leto, Cara Delevingne och mitt ögongodis Scott Eastwood och jag tycker den var underhållande. Mörk och härlig! Lämnade en hel del öppet som jag vill ska stängas, men det kanske det görs i 2:an, vad vet jag?

Tycker den var värd att se :)

// A //

fredag 13 oktober 2017

Fifty Shades of Grey

För det första, jag har inte läst någon av böckerna som E.L James har skrivit, men jag har fått de återberättade av vänner och bekanta som läst de. Det har varit vääääldigt olika åsikter - och det oberoende av åldrar. En del började läsa boken och slutade tvärt, andra har läst alla böcker i serien. Men nu när Fifty Shades of Grey (2015, regissör Sam Taylor-Johnson) gick på TV passade jag på att se filmen åtminstone.

Den handlar om nyutexaminerade (eller hon tar sin examen under filmen) Anastasia (Dakota Johnson) som får gå på en intervju med den kände entreprenören Christian Grey (Jamie Dornan), då hennes kompis som skulle intervjua hade blivit sjuk. Och sen är det kört. På så många sätt.
Grey är en skadad man som i sin tvistade värld vill skriva ett kontrakt med Anastasia där hon "ger sig" till honom och hans... Begär?
On the plus side, jag trodde att Anastasia skulle vara mycket mjäkigare, men hon hade styrka. Och kontraktskrivarscenen är en av de bästa i filmen. On the down side... Don't get me started.

Njae, den här filmen får nog gå under 2000-talets tantsnusk faktiskt. Not my cup of tea.

// A //

The Last Witch Hunter

Satte mig ner framför Netflix för att se vad jag kunde kolla på den här dagen, och det slutade med The Last Witch Hunter (2015, regissör Breck Eisner).

Den handlar om Kaulder (Vin Diesel), en man som av Drottninghäxan (Julie Engelbrecht) blivit förhäxad med gåvan evigt liv i samma veva som han hade ihjäl henne. 800 år senare är vi i nutid och han har fått se många komma och gå i jakten på att hålla fred mellan häxor och människor.
Men nu är det något som stör igen... Han får hjälp av den nyvigda prästen Dolan 37th (Elijah Wood) och mot all förmodan även häxan Chloe (Rose Leslie).

Jag tyckte att den var helt ok. Storyn höll, skådespelarprestationerna även de, och den var snyggt gjord. Så jo, den kan vara värd att se!

// A //

måndag 18 september 2017

3%

I min vilda jakt att hitta någon serie att följa när jag blev hemma med feber sista helgen på semestern så sprang jag över 3% (2016, regissör Pedro Aguilera) på Netflix.

Den handlar om en värld. Eller nej, det handlar om två världar. Antingen den smutsiga, fattiga världen med många invånare, eller den värld dit endast 3% om året är välkomna, där ingen egentligen kan berätta hur det är, men alla vet att det är bra. Och hur sorterar man ut dessa 3%? Jo, för det första måste du blivit registrerad som en deltagare och för det andra ska du, efter det konstaterats och du fyllt 20 år, ställa upp i Processen. Och det är banne mig inte vilken process som helst.

Jag tycker serien var riktigt bra! Hon som spelar Michele (Bianca Comparato) spelar riktigt bra, men jag kan inte undvika att tänka på Ronja Rövardotter, när Hanna Zetterberg spelade henne. Faktiskt så spelar alla riktigt, riktigt bra. Även hon som spelar Joana (Vaneza Oliveira) är riktigt bra.
Det som störde mig till tusen är att jag fick se allt dubbat från brasilianska till amerikanska. Kanske är någon inställning, för jag hade hellre sett den på originalspråk. Så om du hittar någon lattjo inställning på Netflix, berätta gärna, så ska jag se till att se de nya avsnitten på rätt språk (kommer 2018).

// A //

torsdag 7 september 2017

Her

Häromdagen gick filmen Her (2013, regissör Spike Jonze) på TV. Jag som inte sett den, men har serien Black Mirror på Netflix i färskt minne, tänkte att den här kan faktiskt vara intressant och det var den. Och sorglig på sitt sätt.

Filmen handlar om författaren Theodore (Joaquin Phoenix). En ensam man som har svårt att komma över att hans förhållande med världens bästa tjej Catherine (Rooney Mara) inte funkade. Filmen utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, om vi fortsätter såhär, och Theodore inleder ett förhållande med ett operativsystem vid namn Samantha (Scarlett Johansson). Låter knasigt, men vi såg ju onekligen samma typ av förhållande (nästan) mellan Raj (Kunal Nayyar) och Siri i Big Bang Theory. ;) Men just det här operativsystemet är byggt för att snappa upp just vad han behöver och vad behöver en ensam man?...

Filmen känns bekant, men ytterst obehaglig. Det är nästan så att vi lever lite så redan idag, även om det är riktiga människor på andra sidan chatfönstret i telefonen eller på datorn. Och det är inte utan att jag känner igen tomheten när andra sidan slutar kommunicera och man är ensam kvar med en konstig känsla av att det var på riktigt men ändå inte.

Tycker den var bra, så se den vid tillfälle.

// A //

tisdag 22 augusti 2017

Black Mirror

Fick ett tips om att jag borde kolla på Black Mirror (2011-?, skapare Charlie Brooker) på Netflix och jäklar vilken bra serie!!

Det är fristående avsnitt, en brittisk serie med utmärkta skådisar (vår egen Jonas Karlsson dyker upp i sista avsnittet i senaste säsongen) och så sjukt bra ämnen! Som jag förklarade för min kompis; det är som att det skulle kunna utspela sig nu, bara det att alla saker vi gör dras till sin spets i en framtid jag inte hoppas att vi går mot.
Man får verkligen tänka i den här serien.

Ett exempel på ett av avsnitten (Nosedive), där får vi följa Lacie (Bryce Dallas Howard). Hon lever i en värld där du ständigt rejtas med likes och du vill inte hamna under en viss siffra, för då får du inte vara med längre. Som sagt, lite som idag, bara att det kanske inte är på personnivå.

Jag rekommenderar den verkligen! Vissa avsnitt är sjukt obehagliga, men som sagt, det får en att tänka. Se den! Och se sedan fram emot nästa säsong som kommer senare i år (om min källa har rätt).

// A //

fredag 18 augusti 2017

King Arthur: Legend of the Sword

Nu har jag även sett King Arthur: Legend of the Sword (2017, regissör Guy Ritchie). Jag hade ju gamla King Arthur i minnet, den med Clive Owen i huvudrollen (2004, regissör Antoine Fuqua) och den är banne mig inte bra, så när jag fick förslaget att "den ska vi se" kände jag väl lite blaha... Men sen insåg jag att det var Ritchie som var regissör och då blev det annat ljud i skällan.

Som sagt - Guy Ritchie - vilket innebär väldigt snygga fightscener, härliga rappa repliker och coola skådisar. Jag blev inte besviken.
Jude Law levererade väl som elakingen Vortigern, liksom att Charlie Hunnam gjorde en alldeles utmärkt Arthur.
Det var snygga effekter, även om vissa scener och vissa repliker blev lite väl fjantiga. Men överlag en riktigt underhållande film! Så okej då, se den med om du vill ha lite snygg action!

// A //

Valerian and the city of a thousand planets

När Luc Besson kommer med en ny film är det ett måste att se, det står i lagen. Typ. Och nu regisserade han ju Valerian, så då var det ju det ju bara att dra iväg och se den.

Filmen handlar om Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevingne), militärer och agenter på uppdrag för federationen. De får ett uppdrag att hämta hem en liten filur som är den sista av sitt slag och för att hämta hem den innebär det att åka till en "stad" där det finns en massa udda karaktärer. Eller inte bara där, i mina ögon (antagligen i dina också) finns det nästan bara udda karaktärer!
Men jobbar de verkligen för rätt sida? Eller vad är det för sidor överhuvudtaget?

Filmen har en underbar smekning mot Det Femte Elementet (en av mina topp-5-filmer), den är så snyggt gjord, snygga kostymer, bra skådespelare (visste inte att Ola Rapace skulle vara med till exempel!), bra musik och ja - snygg helt enkelt.
Jag tycker inte att den är lika bra, inte ens i närheten av Det Femte Elementet, men den var mycket bra och jag rekommenderar den väl! Cara var grym!

// A //

måndag 24 juli 2017

Små citroner gula

Små citroner gula (2013, regissör Teresa Fabik) hade jag läst som bok, när Kajsa Ingemarsson kom ut med den. Tyckte om den, såg att den skulle komma som film, men gick aldrig och såg den. Nu gick den på SVT häromdagen, så då passade jag på. Och den är ju charmig.

För att tjata så får jag återigen säga att jag är svag för filmer där mat tillagas. Det blir liksom något sensuellt i det hela som jag tilltalas av. Det här var inget undantag.

I filmen får vi möta Agnes (Rakel Wärmländer) som äntligen arbetat sig upp till den tjänsten hon önskat sig så länge, på den fina restaurangen som drivs av den diviga chefen Gérard (Dan Ekborg). Tyvärr får hon sparken så det står härliga till, samma dag som hennes vidriga kille Tobias (Richard Ulfsäter) gör slut på ett icke-charmigt sätt. Agnes bryter ihop totalt.
Men som i verkliga livet, så bryter man ihop och kommer igen, även om det inte går enligt plan. Hon får till exempel lära känna sin granne David (Sverrir Gudnason) på ett annorlunda sätt.

Filmen var charmig, precis som boken. Så en stunds världsfrånvaro kan gott läggas på den här filmen.

// A //

lördag 8 juli 2017

Dumma Mej 3

Jag vann fribiljetter till valfri bio på nätet för ett litet tag sen och tänkte att den blir perfekt att använda till Dumma Mej 3 (2017, regissörer Kyle Balda, Pierre Coffin, Eric Guillon). Så nu "bjöd" jag med pappsen, så var vi och såg den.

Vi träffar Gru (Steve Carell), Lucy (Kristen Wiig) och de tre tjejerna igen, lagom när Gru och Lucy blir av med det bästa jobbet någonsin. Minionerna klarar inte mer och drar. Men mitt i allt dyker det upp en tvillingbror till Gru, Dru! Och han verkar ju ha allt som Gru inte har... Bland annat hår!

Som pricken över i, som gör att jag gillade filmen, är att det är en superskurk med, Balthazar Bratt (Trey Parker), som har fastnat i 80-talet. För oss som fick äran att nosa lite på 80-talet vet hur himla häftigt det var. Hehe! Så han gjorde det mesta.

Det är fortfarande en smårolig, charmig berättelse och gillade du de första bör du ju så klart se även de här!

// A //

torsdag 6 juli 2017

O Silêncio do Céu

Lite tid över för mig själv och passade på att kicka igång Netflix igen. Hittade O Silêncio do Céu (2016, regissör Marco Dutra). En brasiliansk/portugisisk/spansk film, som heter Era el Ciel på Netflix, vilket fritt översatt betyder Himlens Tystnad på svenska.

Den handlar om Diana (Carolina Dieckmann) och Marco (Leonardo Sbaraglia), ett par som varit tillsammans länge, separerat och sedan blivit tillsammans igen. De lever med sina två barn.
En dag blir Diana våldtagen av två män i Marcos och hennes hem, men hon vill inte berätta för någon vad som hänt, så hon håller tyst. Varför? Ja, alla reagerar vi olika och Diana har sin anledning. Vad hon inte vet är att Marco faktiskt bevittnade det hela och försöker få henne att berätta, men när hon inte gör det hittar han ett annat alternativ.

Filmen var mörk (så klart, vad är positivt med en våldtäkt?!), men dess mystiska sätt att berätta gjorde att jag stannade kvar och såg klart filmen.
Som sagt, hemskt tema, men den var värd att se.

// A //

O Si

O Silêncio do Céu

fredag 9 juni 2017

Pirates of The Caribbean 5 - Salazar's Revenge / Dead Men Tell No Tales

Alltså jag vet inte vad filmen heter som jag såg igår, så jag säger Pirates of The Caribbean 5 (2017, regissör Joachim Rönning & Espen Sandberg). Verkar, om jag förstår det rätt, som om originaltiteln var Dead Men Tell No Tales, men att den nu heter Salazar's Revenge. Men vad vet jag. Båda funkar.

Jag var lite splittrad till att se den här, då jag tyckte att 4:an var sådär, men den här hämtade upp den tidigare! Charmen och alkoholstanken hos Jack Sparrow (Johnny Depp) är kvar och stackars Will Turner (Orlando Bloom) börjar mer och mer likna sin far, Bootstrap Bill (Stellan Skarsgård) där ombord på Den Flygande Holländaren.

Den här gången får vi bekanta oss med Turner och Elizabeth Swanns (Keira Knightley) son, Henry (Brenton Thwaites). Han kämpar för att hans pappa ska bli kvitt förbannelsen. Och kvinnor har aldrig haft det lätt, och speciellt inte under den tiden man brändes på bål för att man tänkte... Där hittar vi "häxan" Carina (Kaya Scodelario).

Och naturligtvis krockar deras vägar med Sparrow och hans fiender - i det här fallet Salazar (Javier Bardem) och hans gäng.

Det var en del fniss i filmen och bra effekter och så, så om du gillade tidigare filmer kommer du gilla även den här.

// A //

söndag 28 maj 2017

Jul i det lilla bageriet på Strandpromenaden

Om jag lyssnat på de två tidigare böckerna om Polly som driver det lilla bageriet på Strandpromenaden i Mount Polbearne i vackra Cornwall kunde jag ju inte hoppa över den här sista (?) boken heller. Sanningsenligt kunde jag nog hoppat den... Visst, den är charmig och storyn var helt okej, men det blir så fantastiskt många upprepningar från de tidigare böckerna, så att en som lyssnar/läser den här och inte de andra ska ha en chans att följa den här endast.

Men jag är glad att jag lyssnade på den också. Det var liksom ett bra slut, för nu hoppas jag på att den är slut.
Boken är skriven av Jenny Colgan. Så gör som du vill, lyssna eller ej - upp till dig :)

// A //

Stranger Things

När jag hörde att Netflix skulle börja sända Stranger Things (2016, regissörer Matt & Ross Duffer) tänkte jag att det där är något jag måste se, men sen kom jag av mig. Som vanligt. Men nu har jag nästan sträckkollat hela serien, alla åtta avsnitt, och bara längtar till det kommer fler.

Den här serien smekte mitt 13-åriga jag. Den är välspelad och har underbara hintar om 80-talet och de filmer jag tittade på då. Fantastiskt!

Den handlar om de fyra kompisarna, Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp). De hänger typ jämt, spelar Dungeons & Dragons nere i Mikes källare och cyklar omkring. Precis som man gjorde då.
Samtidigt handlar det om Eleven (Millie Bobby Brown), en liten tjej som ser mer ut som en kille som har övernaturliga förmågor, och den andra världen.
En dag försvinner Will när han cyklar hem från att ha spelat Dungeons & Dragons. Han genade genom "Mörkmården", träffade på något konstigt, och försvann. Hans mamma, Joyce (Winona Ryder !!), vägrar ge upp om honom och försöker förtvivlat förklara för Wills storebror Jonathan (Charlie Heaton) och polischefen Hopper (David Harbour) att Will faktiskt försöker kommunicera med henne.

Är du lika gammal som jag, det vill säga 42, kommer du säkerligen att älska den här serien. Är du yngre blir det säkert skönt retro. Men se den! Ge den en chans!

Och lite kuriosa... När jag gick i gymnasiet var jag väldigt förtjust i Matthew Modine. Väldigt. Och nu tyckte jag att han som spelar Dr Brenner var lite lik. Och oh my god, det var han! Nu 58 år! Jisses! Jag är gammal... Haha!

// A //

fredag 12 maj 2017

Syskonen Baudelaires Olycksaliga Liv

På Netflix kan man just nu spana in en serie om syskonen Beaudelaire och deras olycksaliga liv. Jag har inte sett filmatiseringen av densamma med Jim Carey i huvudrollen, men jag hoppade direkt på den här serien.

Det handlar om de tre barnen Beaudelaire. Vi har storasyster Violet (Malina Weissman), mellanbror Klaus (Louis Hynes) och så lilla bebisen Sunny (Presley Smith) som en dag på stranden blir uppsökta utav den hostande bankmannen Mr Poe (K. Todd Freeman) som upplyser de om att deras hus brunnit ner och deras föräldrar omkommit. De ska genast placeras hos deras närmaste släkting och det blir hos Count Olaf (Neil Patrick Harris). Men är han deras närmaste släkting? Och vad vill han?
Till viss del får vi ta del av informationen av Lemony Snicket (Patrick Warburton), och han berättar väldigt ogärna om vad som händer, och rekommenderar oss varmt att hellre följa något annat.

Tycker det är väldigt välspelat. speciellt Weissman. Den är otroligt mörk och introsången sätter sig som en smäck på hjärnan. Men provkolla! Antingen fastnar du för den, som jag gjorde, eller så är det bara att släppa vidare.

// A //

Sommar på strandpromenaden

Det fanns ju flera böcker som jag skrev sedan, så nu lyssnade jag vidare på Polly Waterfords liv i den engelska kuststaden i Cornwall, i nästa bok - Sommar på Strandpromenaden, av Jenny Colgan.

Även den här boken bygger upp härliga, nu igenkännande, karaktärer och miljöer och om du inte lyssnat på/läst den första boken kan jag ju inte säga alltför mycket om den här. Men det jag kan säga är att jag åter är tillbaka i sköna Cornwall med folket jag lärt mig tycka/inte tycka om och i den här boken är det åtminstone en person som jag verkligen inte gillar. Lyssnar du blir du varse.
Men Polly kämpar på med bakandet och vill bara vara lycklig.

Har du läst/lyssnat på den förra boken kan du lika gärna smälta den här med, för även den var charmig. Men som sagt, först Det lilla bageriet på Strandpromenaden!

// A //

lördag 29 april 2017

Guardians of the Galaxy vol 2

Guardians of the Galaxy vol 2 (2017, regissör James Gunn) var ett måste att se, när jag mot förmodan tycktes 1:an var så bra. Så idag var jag iväg solo och såg den, eftersom "alla" redan sett den utan mig.

Återigen träffar vi alla Guardians med Peter Quill (Chris Pratt) i spetsen. De har precis klarat av ett fall som de udda karaktärerna på Sovereign bett de göra och ska dra därifrån, när de plötsligt blir beskjutna av desamma som bett de om hjälp. Det kan väl aldrig ha något med en klåfingrig tvättbjörn vid namn Rocket (Bradley Cooper) att göra va?

De blir räddade av en liten man vid namn Ego (Kurt Russell) på en konstig farkost och följer med till hans planet Ego (mycket Ego är det!).
Gröna Gamora (Zoe Saldana) har dessutom fått med sig en handfull jobb i form av sin egen syster Nebula (Karen Gillan). Hon är inte att leka med om vi säger så.
Och som pricken över i dyker Yondu (Michael Rooker) upp med sitt gäng, som inte är hans gäng eller hur det nu är.

Oavsett så tycker jag att den här filmen var bra mycket bättre än den första, och då gillade jag ju den första! Så gå och se den, men se till att ha sett ettan innan! :)

Och lite kuriosa - se till att stanna kvar under eftertexterna, det händer saker till sista rutan! Och jag tyckte jag kände igen rösten till Nebula men kunden inte koppla. Tyckte det var jättekul att det var Karen Gillan som jag "känner" som Amy Pond från Dr Who.

// A //

fredag 28 april 2017

Det lilla bageriet på strandpromenaden

Jag var i behov av en lättlyssnad och må-braig bok och såg den här på Storytel och tänkte att Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan var precis det som jag behöver just nu. Och det gjorde jag.

Boken handlar om Polly. En tjej mitt i karriären, som bor i Plymouth tillsammans med sin kille Chris. De har ett företag ihop och har det väl bra och så. Jättefin modern lägenhet bor de i och är ofta ute med sina kompisar som även de är framgångsrika. För det är de väl? Eller nä, deras företag har gått i konkurs och de måste sälja deras fina lägenhet och var det bra mellan de egentligen?

Polly letar förtvivlat lägenhet, men hittar ett riktigt kyffe att hyra i en pytteliten fiskeby vid engelska kusten, ovanpå ett gammalt bageri. Det må vara ett kyffe, med läckande tak och knarrande golv, men det är hennes. Hyresvärdinnan är en riktig ragata, och många utav personerna som bor där är lite egensinniga... Den amerikanska biodlaren, mäklaren, veterinären, lunnefågeln... Tur att åtminstone fiskarna är trevliga! För att fördriva tiden börjar Polly ta upp sin hobby, att baka och den doften leder långt.

Jag tycker boken var jättecharmig. Lite smålöjlig kanske emellanåt, men jag mös när jag läste den. Väldigt fint beskrivna miljöer som gjorde att jag, som älskar England, var där på tre sekunder i tanken. För en mysig stund, läs/lyssna på den.
Ska hoppa på nästa bok inom kort, då det här verkar vara en trilogi.

// A //

måndag 17 april 2017

Summer Karlsson

Jag har just lyssnat klart på Summer Karlsson på Storytel av Johanna Nilsson, uppläst av Julia Dufvenius. Tänkte att jag behövde lyssna på något feelgood efter att ha lyssnat på Kepler och Haag. Och det fick jag.

Boken handlar då om Summer Karlsson, en kvinna i 34-årsåldern, som är sjukligt fet. Hon bor med sin mamma, som är medmissbrukare. Summer missbrukar mat och mamman göder henne. Det blir liksom det klassiska i att skylla ifrån sig själv, från "det är ditt fel att jag är så fet" och "det är du som gjort mig såhär" till "jag kan inte leva utan pizza och cola idag". Hon är dessutom förtidspensionär för sin fetma eftersom läkarna och Försäkringskassan är helt övertygade om att hon aldrig kommer sätta sin fot i arbetslivet, eller för all del livet, igen.

Men så dör mamman. Hur gör man när man måste ta hand om sig själv? Det är ju alltid mamma som gjort allt för Summer. Hur ska hon tvätta sig själv? Se till att få all mat hon behöver? Jo det är klart - man kan ju alltid annonsera efter en assistent! Och i samma veva se till att få något att göra, så man kan väl lika gärna sätta in en annons om att man är privatdetektiv också?

Johanna Nilsson, som skrivit boken, är väl insatt i tankarna hos en fet person. Det vet jag, eftersom jag känner alltför väl igen vissa tankar som förklaras i boken och jag själv är/har varit fet(are). Känslan av att vara utstirrad för sin fetma, osäkerheten, glåporden, ja allt har hon lyckats få med. Och hur länge dessa destruktiva tankar hänger med.
Men Johanna skriver med värme och humor, så det överväger i boken. Att hon får in en karaktär som Yusef är helt underbart. Han är en flykting som kämpar med svenskan och har ett underbart sätt att hantera världen. Som när Summer inte orkar träna och kommentaren att "nej nej, du kan inte bara ligga här och fetta" eller liknelsen när Summers humör går upp och ner att "dina känslor måste vara lyckliga, få åka berg och dalbana gratis hela dagen".

Jag gillade den och den var lättlyssnad! Skönt avbrott med många fniss.

// A //


söndag 16 april 2017

Skönheten och Odjuret

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot att se Skönheten och Odjuret (2017, regissör Bill Condon) efter att ha sett, och älskat, Disneys animerade version från 1991. Den animerade har liksom varit så underbar...

Filmen handlar om vackra Belle (Emma Watson) som bor i en liten fransk by där alla känner alla och inget spännande händer. Hon bor tillsammans med sin pappa Maurice (Kevin Kline). Hennes pappa ska en dag åka till marknaden och lovar henne en ros med sig tillbaka. Dock hamnar han på villospår och stannar till vid ett förtrollat slott med talande porslin. Han blir lite lätt nervös (asrädd) och springer iväg i all hast, men tar med sig en ros från trädgården. Det skulle han inte ha gjort, då Odjuret som bor där (Dan Stevens) dyker upp och kastar honom i en cell i slottet.
Belle förstår att något hänt när hästen Philippe dyker upp och skyndar sig för att rädda pappan. Och så.

Jag är jättenöjd med den här filmatiseringen! De har fångat den animerade versionen perfekt i alla roller! Och direkt hör man rösterna tillhörande Ian McKellen och Emma Thompson. Och den är precis lika romantisk, och till viss del skrämmande, som originalet.
Gillade du den animerade bör du se den här med. Givetvis sjungs det även i den här.

// A //

tisdag 4 april 2017

La La Land

Jag hade lite tur när jag vann biljetter på Facebook i en tävling anordnad av Länsförsäkringar Fastighetsförmedling Täby/Danderyd häromsistens, då jag vann två biljetter till att se La La Land (2016, regissör Damien Chazelle). Ikväll var jag och såg den.

Jag hade hört väldigt blandad kritik om den. Jag menar den har ju vunnit sex Oscars, vilket normalt inte betyder så mycket för en sådan som jag, då jag inte alltid håller med Oscars-juryn. Sedan har jag hört från vänner och bekanta som redan sett den och även där är det väldigt blandat. En del tyckte den var skit rent ut sagt, medan andra är förtrollade.

Filmen handlar om den blivande kämpande skådespelerskan Mia (Emma Stone) som springer på auditions och tråkiga man-måste-visa-sig-fester tillsammans med sina tjejkompisar samt att den handlar om Sebastian (Ryan Gosling) som lever sitt liv för jazzen och drömmer om att öppna upp en egen jazzklubb. Att försöka slå i Hollywood överlag är lite som att leva i La La Land, så den har ju onekligen en passande titel. Hursom, deras vägar möts vid olika tillfällen.

Nu är ju det här en musikal-dans-film och det går ju inte hem hos alla. Så klart. Jag har svårt för dessa också. Ibland. Men den här gillade jag så mycket! Musiken var bra. Det är en lekfull twist på Ginger Rogers och Fred Astaires filmer en gång i tiden, lite uppdaterad till dagens värld. Filmen gav mig även tanken att man är ju faktiskt regissören i sitt eget liv, så vad gör man med det?
Nu gick jag och såg den med min pappa, och var lite orolig om han skulle somna eller bara tycka att den var astråkig, men den gick hem även där!

// A //

söndag 2 april 2017

Kaninjägaren

Har just lyssnat klart på Kaninjägaren av Lars Kepler på Storytel. Uppläsare var Jonas Malmsjö. Har nu läst alla Keplers böcker om kriminalkommissarie Joona Linna och är väldigt förvånad över att det endast är Hypnotisören som blivit filmatiserad än så länge. I alla fall vad jag vet. För böckerna lämpar sig verkligen för filmduken, utan större förändring av ursprungsmodellen!

Även denna bok gör att man är på helspänn (och glömmer att gå av på rätt station i kollektivtrafiken...) och helst inte vill släppa boken för den är spännande. Och äcklig. Och så tycker man så konstigt mycket om Linna.
Det är en ramsa som upprepas om och om igen i boken och den är så obehaglig, när man vet att det springer omkring en person i en huva med avhuggna kaninöron hängandes från den. Ramsan går:

"Ten little rabbits, all dressed in white
tried to get to heaven, on the end of a kite.
Kite string got broken, and down they all fell.
Instead of going to heaven, they all went to ...."

och sedan nedräkning från det. Och precis samma nedräkning följer Kaninjägaren. Men vem är han och vad driver han till sådana här... Avrättningar?

Jag måste erkänna att boken Stalker, som skrevs innan den här, av paret Ahndoril (som kallar sig Lars Kepler) var snäppet värre, men den här var mycket bra även den. Så nu väntar jag med spänning på nästa!

// A //


lördag 18 mars 2017

Santa Clarita Diet

Om du är sugen på att se något fullständigt makabert, men ack så underhållande bör du genast starta upp din Netflix och kolla på Santa Clarita Diet (2017, regissör Victor Fresco). Det här kan vara en av de mest skruvade serierna någonsin och den är superblodig och skum, men oj vad jag får fnissa i varje avsnitt.
Du bör inte vara kräsmagad, då det som sagt innehåller blod, spyor, kroppsdelar och så vidare... Har jag sålt in den bra? Hoppas det!

Den handlar om mäklarparet Joel (Timothy Olyphant) och Sheila (Drew Barrymore). Ett vanligt amerikanskt par, boendes i vanlig amerikansk villa tillsammans med deras dotter Abby (Liv Hewson). För övrigt en fruktansvärt skön dotter!
De säljer sina hus och hoppas på bonus, som så många andra. Men en dag börjar Sheila må dåligt och spyr. Och då menar jag inte lite. Och sen dör hon. Men lever. Och där ändras livet för familjen för evigt (?).

Alltså du måste se den! Ja, om du har lite twistad humor som en annan... Nu väntar jag bara spänt på nästa säsong!

//  A //


fredag 3 mars 2017

Det är något som inte stämmer

Nu när jag är tillbaka på jobbet passar jag på att nyttja Storytel igen, för att kunna lyssna på lite ljudböcker under kollektiva färdmedel och promenader. Inte en dum idé alls.

Den första jag valde, som jag valde med viss skepsis, var Martina Haags Det är något som inte stämmer. Skepsisen låg i att jag inte var säker på om jag skulle klara av att lyssna på den smärta som jag trodde fanns i berättelsen. Och visst fanns den.

Det här var garanterat Martinas sätt att jobba sig ur sin egen skilsmässa från Erik, även om de i boken heter Petra respektive Anders. Och kontentan är att jag mest äcklas av Anders nya flamma Klara (det vill säga Lotta i verkligheten). Men alla är ju brickor i ett spel kallat kärlek.

Boken handlar alltså om Petra, en kvinna mitt i sin karriär som uppskattad författare. Hon är gift sedan 15 år tillbaka med Anders och de har två barn, en katt och två hundar. Bor i en villa i Bromma och har landställe på Ingarö. Petra är lycklig. Visst tjafsar de ibland, men det är ju sådant som terapi kan hjälpa de ur.
Men vad händer den dagen Anders drar sig undan? Den dagen allt som är ens värld raderas? Och vad gör man för att leva vidare?

Jag tycker den var fantastiskt bra skriven. Varenda uns av obehagskänslor, varenda skrik, vartenda ord satte sig i mig som en törn. Jag vill liksom bara ta Martina under mina vingar ett tag, för att rädda henne undan det som var hennes liv. Eller Petra. Sak samma.
Den mening som fick mig att gråta på bussen var när Petras lille son Nisse frågar "Vad betyder det där skilsmässa mamma? Är det att man krossar kärleken?"

Nu var det här ju en ljudbok, och det var Martina själv som läste upp (starkt!). Jag har alltid älskat att lyssna till Martina, hon har så härlig röst, så att höra henne läsa sina egna ord var jättebra. Vet att en del kommenterat att det är för jäkligt att hon hänger ut Erik på sådant här sätt. Jag tycker det var toppen! Hon berättar på eget sätt hur det hela kändes för henne, hur hon upplevde det hela.

Rekommenderar att läsa/lyssna!

// A //

torsdag 16 februari 2017

The Social Network

Det där när man är fler än en som ska välja film på Netflix och man tillslut bara säger ja, jag ser väl The Social Network (2010, regissör David Fincher) då, även om det låter hur jäkla tråkigt som helst med en film om Facebook och grundaren till det, Mark Zuckerberg (spelas av Jesse Eisenberg). Och att man sen får äta upp det.

Jag hade liksom tänkt hela tiden att det handlade om uppbyggandet av Facebook och inte brytt mig om mer än så, men det gjorde det ju inte bara.
Det handlade om Zuckerberg själv (väldigt speciell...), hans liv på Harvard och vilka vändningar det kan ta när man får en idé i huvudet, oavsett om det var en själv som satte idén där, eller inte. Och vad hans val i slutänden kostade honom i form av pengar, vänskap och lite till.

Jag kan faktiskt rekommendera den! Välspelad, bra skådisprestationer överlag.

// A //

Lion

Igår var jag och såg Lion (2016, regissör Garth Davis). En film som baseras på en bok och boken i sin tur baseras på en verklig händelse.

Filmen tar sin början i norra Indien, där Saroo (Sunny Pawar) springer runt med sin stora idol, sin storebror Guddu (Abhishek Bharate). Han bor fattigt, men bra, tillsammans med brorsan, mamma och hans yngre syster. Det är mycket kärlek i omlopp.
Han övertalar sin storebror att få följa med sin bror när han "jobbar" på natten och på en tågstation, mitt ute i ingenting kommer de ifrån varandra. Efter en lång tågresa kliver han av i Calcutta och där börjar del två i hans liv. Han talar hindi, men alla där bengali, vilket gör att ingen, till en början, förstår vad han säger.
Han hamnar i Australien, då han blir adopterad av det barnlösa paret Sue (Nicole Kidman) och John (David Wenham) och där lever han gott, tills han en dag påminns om sitt förflutna.

Det var länge sedan jag grät så mycket på en bio. Vet inte om det är mamma-känslorna som tar överhanden, men oj vad jag grät. Tusan jag kan börja gråta nu, bara jag tänker tillbaka på unga Saroo, och för all del den äldre Saroo (Dev Patel) och hur livet kan ta sina vändningar.
En helt fantastisk historia som blev en fantastisk film! Missade dock att den var verklighetsbaserad, då jag gärna skulle läst boken innan filmen. Men se den!!

// A //

fredag 10 februari 2017

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän)

Jag har inte möjlighet att läsa fullt så många böcker som jag skulle önska just nu, men har idag i alla fall läst ut Jonas Jonassons Mördar-Anders! Det var ju Jonasson som skrev boken om Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann, som jag tyckte jättemycket om, så jag kunde ju inte bara ignorera att det fanns en ny av honom.

Den här är helt fristående och hänger inte samman med tidigare, men språket och berättelseuppbyggnaden påminner givetvis om varandra, liksom alla saker "som bara sker".

Boken handlar om tre personer. Dessa är då Mördar-Anders, en kåkfarare som för tillfället är utanför fängelset, prästen Johanna Kjellander, som inte är mycket till präst då hon inte ens är troende, samt receptionisten Per Persson. Att dessa tre människor skulle ha en affär ihop är rätt otippat, men i Jonassons värld är det självklart!
Utöver dessa tre är typ hela Stockholms gangstervärld inblandad, liksom drottning Silvia och Frälsningsarmén.

Återigen en galen bok som ger en del fniss! Jag kan inte säga att den håller samma klass som Hundraåringen, men den är bra skruvad!

// A //

söndag 5 februari 2017

Hugo

Det händer ganska ofta att jag blir glad och överraskad av Netflix. Visst, det är en massa gammalt, men även gammalt som jag missat. Som den här, Hugo (2011, regissör Martin Scorsese). Jag blev lite nyfiken av bilden och när jag läste lite om den ville jag genast se den.

Den handlar om Hugo Cabret (Asa Butterfield). Han bor i väggarna på en stor tågstation i Paris. Han är endast 12 år och föräldralös, därav att han har valt att bo där han gör. Han ser allt som händer på stationen och har full koll över de som arbetar där, när han kan springa ner och stjäla mat och hur man på bästa sätt undviker att bli fasttagen av stationsvakten (Sacha Baron Cohen) och hans stora hund. För Hugo har ju sett vad som händer med de föräldralösa barn som stationsvakten tar fast, och där vill han inte hamna.

Dessvärre är det ju så att även butiksinnehavarna börjar få koll på att saker försvinner, och speciellt en, Georges Méliès (Ben Kingsley), har ögonen på honom.

Filmen var fantastiskt fint filmad, lågmäld och en fin historia. Jag rekommenderar den väl!

söndag 8 januari 2017

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Idag fyller min mamma år, så jag och pappa tyckte det var kul att bjuda ut henne på bio. Så vi gick och såg Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016, regissörer Felix och Måns Herngren). Denna gång utan en bok av Jonas Jonasson att luta sig tillbaka mot.

Vi blev inte besvikna. Robert Gustafsson axlar återigen rollen som Allan Karlsson suveränt! Nu när vi träffar honom och hans nyfunna polare; göteborgaren Julius (Iwar Wiklander), virriga Benny (David Wiberg), hans nya tjej Miriam (Shima Niavarami) och - tro det eller ej - Gäddan (Jens Hultén), lever de livets glada dagar på Bali. Tills Miriam och Julius får dricka Allans gamla läsk från Sovjet, Folksoda. Efter det kan de inte tänka på något annat. Och när Julius får reda på att Allan någonstans har receptet på denna delikata dryck tar berättelsen fart och återigen blir det med en jäkla fart.

Jag måste nog säga att den här var lika bra som originalet, det vill säga Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann! Vill man ha några skratt och en massa "hur-i-hela-fridens-namn-fick-de-ihop-den-här-historien"-tankar så är det precis rätt film att se!

// A //