Barnmorskan i East End

Jag följde den här TV-serien och missade nog inte ett enda avsnitt. Nu när jag läst boken serien bygger på måste jag säga att de har lyckats klockrent med castingen.
Jennifer Worth har alltså skrivit om sina egna upplevelser i Londons East End under 1950-talet och aldrig hade jag trott att nunnor kunde vara så roliga att läsa om. Inte barnmorskor heller för den delen.

Boken är indelade i olika stycken om olika händelser i barnafödandets London och det är fascinerande att läsa om hur det var. Bombkratrar, misär, trångt, smutsigt och så Londons stora hamnområde, med allt vad det innebär. Hon skriver med en otrolig värme och respekt - både gällande jobbet, men även de människor och levnadsöden som hon upplevde under den här tiden. Den bjuder både till eftertanke och skratt. Och att jag är otroligt tacksam för att dessa kvinnor tog sin an uppgiften!!

Tydligen finns det en del två och tre också, så ska försöka haffa de med vid tillfälle.

Läs gärna artikeln här, om systrarna som idag finns i nunneklostret (har ett annan namn i boken än i verkligheten), och en nunna lever fortfarande kvar där, så som hon gjorde på den tiden Jennifer arbetade där. Länk till artikeln (på engelska). Jennifer själv gick dessvärre bort i cancer innan hon fick se sin bok bli en succé.

Det Blåser Upp En Vind

Mitt ex introducerade mig till Hayao Miyazakis underbara filmer, och nu när jag såg att han kommit ut med en ny film, som han hotar vara hans sista, var jag ju tvungen att se den.

Som vanligt är hans filmer finstämda och alltid med ett budskap. I den här filmen får vi följa Jiro Horikoshi. Han fanns på riktigt, och är ingenjören bakom de stridsplan som Japan använde under andra världskriget. Vi får följa hans drömmar, hans kärlek, hans arbetslust - och hela tiden under Paul Valéry-citatet "Det blåser upp en vind, vi måste försöka leva".

Sättet han tecknar på är detsamma som han gjort i tidigare filmer (som tur är - för jag älskar det!) och det är härligt att höra japanskan. Ännu mer fascinerande att höra ljudillustrationerna, till exempel tågen, flygen och så vidare - som är helt uppbyggt av mänskliga stämmor.

Han kallas ibland för Japans Walt Disney, och det kan stämma, på sitt lilla vis. Jag tyckte mycket om filmen, även om det inte var hans bästa.

Gåtornas Palats

Läste just ut Gåtornas Palats av Dan Brown. Han har ett sätt att skriva som gör att jag sugs in och har svårt att släppa, även om just den här boken ibland kändes lite för förklarande och lite för utdragen i storyn.
Som vanligt är det koder/gåtor/tecken som ska tolkas, men varje gång blir jag trollbunden. Denna gång utspelas det sig hos NSA (National Security Agency). De är en (existerande) myndighet som jobbar på att ligga steget före brottslingarna genom att spionera på folks förehavanden på internet. Men en dag så är en kod ute som kan slå omkull precis allting...

Boken byggs upp bra med styckeindelning om NSA:s hårda jobb att knäcka koden och David Beckers hårda jobb att försöka lokalisera koden i Sevilla, Spanien. Spännande!

Så jodå, jag vågar rekommendera den här boken med, även om jag får NSA på mig efter att ha nämnt deras namn så många gånger på så kort tid. Kan ni svenska? ;)

Midnatt I Paris

Det är så oerhört många intressanta filmer jag snubblar på, som funnits i flera år. Midnatt I Paris (2011, regissör Woody Allen) är en sådan. Hur kan jag ha missat den?

Den handlar om Gil (Owen Wilson), en författare som försöker skriva, men det går väl sådär... Han reser till Paris tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes familj och han faller helt för staden (fullt förståeligt, säger jag som haft äran att besöka den). Faller så pass att han vill bosätta sig där. Hans nattliga eskapader medan Inez är ute med vänner leder till de mest osannolika, men underbara, möten.

Tycker filmen var jättekonstig, men underbar. Krävs en hel del fantasi för att köpa konceptet, men väl där sugs man in.