Ocean's 8

Var iväg och såg Ocean's 8 (2018, regissör Gary Ross) också. Jag var inte ett jättefan av de tidigare Ocean's filmerna, men i den här får vi träffa Danny Oceans (George Clooney) syster Debbie (Sandra Bullock). Hon kommer precis ur ett fängelse och har haft lite över fem år på sig att planera den perfekta stöten. Hon och det gäng hon sätter ihop ska slå till på Met-galan i New York för att stjäla ett massivt diamanthalsband från Cartier.

Det är ett spännande gäng och tillslut får ihop och jag måste säga att Cate Blanchett i rollen som Lou är bland de coolaste brudarna jag sett på duken. Så snygg!

Den var rolig, spännande och Sandra Bullock var så cool och Helena Bonham Carter som stissig designer var perfekt i rollen! Rekommenderas!

// A //

Mission: Impossible Fallout

Gick faktiskt iväg på premiärdagen för att se Mission: Impossible Fallout (2018, regissör Christopher McQuarrie)! Så för en gångs skull var jag ute tidigt, även om recensionen kommer sent...

Återigen träffar vi Tom Cruise som Ethan Hunt. Det är onekligen rätt häftigt att han väljer att göra sina egna stunt, för de är avancerade... Som trivial kan jag säga att när han hoppar i en av de första scenerna, mellan hus, så bryter han foten på fem ställen. Man ser verkligen att foten bryts. Aj.

Men hur som, Ethan är tillbaka med sitt gäng, bestående av Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg). De får uppdraget att stoppa en ondsint man vid namn John Lark. Ingen vet vem det är, men han får inte få tag på plutonium. Dessvärre får inte Ethan och gänget sköta det själva, utan CIA slänger in August Walker (Henry Cavill) och han har en helt annan approach än de, så det gör det hela ännu mer utmanande.

Jag har alltid tyckt att Mission Impossible filmerna varit bra, men att de någonstans en tredjedel in i filmen tycker de borde sluta där... Sedan är det slutet kvar som alltid blir spännande och jag tycker att jahaaaa nu blev den ju bra igen. Samma med den här. Jag trodde det var över, så blev det en längre period som var lite småtrist och sedan slog det till igen. Men jag rekommenderar den. Sjysst action! Och så är vår svenska Rebecca Feruguson med som Ilsa igen!

// A //

Pacific Rim

Ibland blir det lite bakvänt. Ja, som att jag ser uppföljaren före första filmen. Japp, lite facepalm på det, men det är bara att gilla läget. Jag har i alla fall sett Pacific Rim (2013, regissör Guillermo del Toro) nu. Bättre sent än aldrig. Är förvånad att jag missat den faktiskt, då del Toro tillhör en av mina favoriter.

Hur som, vi hamnar mitt i ett krig mellan Kaiju, varelser från en annan dimension, och Jaegers, det vill säga de stora robotar som människorna byggt för att kunna överleva. Dessa robotar drivs (konstigt nog) av två människor, som måste vara kompatibla mentalt, då Jaegern kräver tillgång till deras minnen.

I den här filmen är det den redan tränade killen Raleigh (Charlie Hunnam) som, lite mot sin vilja, får ta sig an Jaeger-pilot-rollen, ihop med en som aldrig kört en Jaeger.

Jag tyckte den var underhållande och snygg. Rekommenderas!

// A //

Blodssystrarna

Har inte kunnat släppa de här böckerna från Michael Mortimer än... Lånade även Blodssystrarna på biblioteket innan jag åkte ut på landet, och nu är den utläst. Minst lika spännande som de två innan. Som jag tidigare nämnt i den här bloggen, så är alltså detta en serie om sex böcker, varav dessa tre är de som är utgivna. Så nu har jag paus. Väldigt ofrivillig. Men om jag förstod tjejen på Akademibokhandeln rätt så har författarparet en break. Just nu inne på tredje året...

Hur som, boken tar så klart vid där den andra slutade, men med en smäll. Eller tre snarare. Hur som var det ruggigt obehagligt att läsa början, då det utspelar sig nära mitt egna hem. Hu!
Ida och kompani är fortfarande jagade och de får i den här boken lära känna nya människor samtidigt som de inte blir av med en del äldre.

Kan ju inte säga så himla mycket, som du förstår, men du har säkert redan förstått att jag rekommenderar även den här. Så bra! Jag har lärt mig massor, då inte allt är fiktion.

// A //

Mamma Mia! Here We Go Again

Jag har sett Mamma Mia! (2008, regissör Phyllida Lloyd) ett antal gånger vid det här laget. Första gången tyckte jag att den var fantastiskt fånig, men den har växt på mig. Nu när Mamma Mia! Here We Go Again (2018, regissör Ol Parker) hade premiär visste jag att jag måste se den. Så det gick jag och gjorde. Himla skönt break med en askall biosalong på Filmstaden Råsunda mot den stekande hettan utanför!

Den här gången träffar vi Sophie (Amanda Seyfried) precis innan hon ska ha invigningen av "sitt" nya hotell. Egentligen är det ju inte nytt, det är ju mamma Donnas (Meryl Streep), men nu uppfräschat till tänderna. Donna finns tyvärr inte längre....
Alla bjuds in som vanligt och de flesta dyker upp mer eller mindre inbjudna.

Samtidigt som den storyn pågår är vi tillbaka på 70-talet (?) när Donna (Lily James) precis gått ur skolan och beger sig ut på sitt livs äventyr, med allt var det innebär.

Visst, man måste ha sett ettan för att få hela storyn, men oj vad den här var bättre än den första. Jag satt och skrattade och grät om vartannat. Kan ha återspeglat lite av min egen sinnesstämning just nu privat, men det var verkligen upp och ner och att jag läste in massor av livet i den här filmen. Någonstans tanken att man tror att man har en plan, men man vet aldrig vart livet tar en. Eller när det tar slut.

Så ja, jag rekommenderar den, om du klarar sångfilmer. Lily James är en underbar skådis som man bara blir tokigt kär i.

// A //