Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott

Nu när del två av Fantastiska Vidunder, Grindelwalds Brott (2018, regissör David Yates) dök upp på biograferna sprang jag så fort jag var ledig iväg till en för att se den. Solo blev jag till och med! Eller ja, jag gick solo. Sen var det ju faktiskt tre till i salongen. Japp, jag gick en udda tid!

Jag gillade ju verkligen första delen, då den är oerhört charmig och Eddie Redmayne som spelar en av huvudkaraktärerna, som Newt, är ännu mer charmig. Och det var han även i den här filmen.

Den här börjar med att... Eller vänta, jag kan ju inte säga något i stort sett, för om du inte har sett Fantastiska Vidunder och var du hittar dem,  ska du ju inte veta något om den här... Så se 1:an först! :)

Men den är välspelad åter igen och historian är bra. Dock tycker jag faktiskt att den första delen var mycket bättre, även om den här är bra. För oss Harry Potter-nördar får vi ju träffa den yngre förlagan av Professor Dumbledore (Jude Law) och även Professor McGonagall (Fiona Glascott).

Se den tycker jag, men se som sagt ettan först. De hänger liksom ihop.

// A //

Hon hette Jennie

Jag vet inte varför jag valde att plocka upp Hon Hette Jennie av Moa Herngren just nu, men det bara blev så. Med det som hänt i mitt liv det senaste året kanske det inte var det smartaste. Eller så var det precis det som det var.

Boken handlar om... Elefanten i rummet? Som finns där, men ingen riktigt vill tala om. Vi får träffa konstären Sara, en vild otyglad själ som just genomgått en separation. Vi får träffa John, advokat och van vid det fina livet som nyligen förlorat sin fru i cancer.

Hence the elephant... Hur går man vidare när en separation ägt rum där ingen ville separera utan döden bestämmer? Och hur går man in i ett förhållande med en som är i den sitsen?

Boken var fint skriven. Rakt på sak, obekväm och ändå varm. Tyckte den var jobbig att läsa, eftersom jag precis mist en närstående i cancer, men mysig.

// A //



1793

Har precis läst klart Niklas Natt och Dags (så himla coolt namn det är alltså!) bok 1793.

1793 är alltså året handlingen utspelar sig på. Gustav III har avlidit och om sanningen ska fram undrar jag hur i hela fridens namn människan överlevde och finns än idag, för det är inte en trevlig (om än antagligen väldigt autentisk) bild som Natt och Dag målar upp över Stockholm och de stackars människorna som levde där då.
Många andra böcker som utspelar sig i den tiden tar fasta på de perukklädda, pråliga adelsmän som också fanns, men inte här. Här är de mest i utkanten, utan vi får träffa de som har det sämre ställt.

Jean Michael "Mickel" Cardell vadar ut och hämtar upp en illa tilltygad kropp i Fatburen. Fatburen är inget ställe som man vill vada ut i, då kåkstadens all skit hamnar där, men Cardell gör det. Kroppen saknar mycket, men skadorna är inte nya. Cecil Winge är den som blir utsänd från polisen för att försöka bringa ordning i det hela. Han är inte kommisarie, men är behjälplig.
Dessa två får vi följa, ihop med sidohistorier som gör boken levande.

Fantastiskt obehaglig bok. Hade svårt i början att ta mig in i den, då jag inte alltid går igång på gammalt sätt att prata på, men sen grep historierna mig och jag var helt fast.
Jag förstår att boken blev utnämnd till Årets Bästa Deckardebut, och för att handla om Stockholm och Sverige på sent 1700-tal är jag förvånad att så många som 30 länder har översatt den redan!

Rekommenderas!

// A //