My Week With Marilyn

Nu känner jag att jag nästan får skämmas... När jag hörde att Michelle Williams skulle gestalta Marilyn Monroe kände jag bara "yes, den här filmen måste jag se när den kommer!", men jag glömde bort det... Så nu när jag, av ren tillfällighet, såg att My Week With Marilyn (2011, regissör Simon Curtis) skulle visas sent på TV hade jag inget annat alternativ än att stanna uppe och titta.

När jag hörde talas om filmen trodde jag att det var ett historia om hela Marilyns liv som skulle porträtteras, men det var, som titeln nu säger, en vecka i hennes liv under en filminspelning med Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) i England.
Någonstans har jag alltid sett Marilyn som en person med vemod i blicken. Hon är sensuell när hon vet att hon måste, hon är vampen, hon är skådespelerskan som sätter rollerna, men hon är även en vanlig tjej med vanliga känslor. Inte lätt att aldrig vara alla till lags.

Michelle Williams gör, i mina ögon, en fantastisk tolkning! Och ihop med Eddie Redmayne (spelar Colin, hjälpredan till filmen) blir det en underbar vecka.

Whip It

Whip It (2009, regissör Drew Barrymore) hade jag helt ignorerat när den kom. Varför? Japp, fördomsfull. För egentligen, på riktigt, hur kul är det med tjejer som åker rullskridskor i en ring? Ja ja, jag får äta upp det.

Ellen Page gör det igen. Jag tyckte ju att hon var underbar i Juno (se min recension här) och det är hon här också. Hon spelar Bliss, en tjej i plugget som gör sin mamma glad genom att ställa upp i olika skönhetstävlingar. Dessutom jobbar hon extra med sin bästa vän, Pash (Alia Shawkat) på burgerrestaurangen The Oink Joint.
Men så en dag, när hon får lämna lilla staden Bodeen för att shoppa i Texas tar hon en flyer om ett roller-derby och får med sig Pash för att titta på och blir frälst. När hon får möjligheten att kvala in blir det jobbigt att hålla isär de olika liven.

Tjejerna i filmen är helt underbara, riktiga karaktärer och storyn håller hela vägen igenom. Blev överraskad av slutet - på ett bra sätt.

Analfabeten som kunde räkna

Just läst klart Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson. Jag har fortfarande 100-åringen som klev ut genom ett fönster och försvann kvar i mitt minne och den här boken är uppbyggd på exakt samma sätt. En serie händelser som egentligen inte bör hända flätas ihop i en underhållande historia, precis som Jonassons tidigare bok.

Den tar sin början i Sydafrika, där den unga flickan Nombeko får sköta latrintunnorna. På fler sätt än ett visar det sig. Via olika händelser hamnar flickan i Sverige och möter Holger. Eller möter hon Holger?

Berättelserna - dels om Nombeko och dels om Holger (eller Holger?) är väldigt underhållande och jag har suttit med ett leende på läpparna många gånger och gjort en hel del mentala face-palms också måste jag erkänna.

Rekommenderar boken! Ser fram emot filmen. För visst är det så att även den här boken skulle bli en rolig upplevelse även att se?!

Saving Mr Banks

Sanningsenligt visste jag inte riktigt om jag skulle tycka om Saving Mr Banks (2013, regissör John Lee Hancock) då jag sett trailern och sett att det var bra skådespelare - men skulle verkligen storyn hålla? Jag fullkomligt älskar Mary Poppins (1964. regissör Robert Stevenson), men det här handlar ju om författarinnan till boken, P L Travers (Emma Thompson), och hur intressant kan det vara?

Som svar på frågan - så intressant!

Emma Thompson gör en fantastisk rollprestation och jag tror inte någon annan skulle kunna fått fram dessa känslor via ansiktsuttryck som hon lyckas med.
Filmen handlar om hur Walt Disney (Tom Hanks) förtvivlat jobbar på att få rättigheterna till att göra film av den bok, Mary Poppins, som hans döttrar älskat så mycket under deras uppväxt och hur han får slåss mot denna egensinniga, envisa, underbara människa som P L Travers tydligen var.
Parallellt med den här berättelsen får man följa en annan underbar berättelse, där Colin Farrell spelar en underbar (?) pappa. Annie Rose Buckley, som spelar dottern Ginty, bär upp sin karaktär så otroligt bra. Där har vi en framtida skådis!

Absolut fler skådespelare värda att nämna, då alla gör den här filmen unik. Men, och jag vill verkligen understryka detta. du bör ha sett Mary Poppins innan! Och den rekommenderas!

Before Sunrise - Before Sunset - Before Midnight

Jag fick höra från en kvinnlig vän att jag borde se Before Midnight (2013, regissör Richard Linklater), då den skulle vara bra. Nämnde det för en manlig vän och han gick nästan i taket. Den får jag ju absolut inte se, om inte ser de två filmerna innan! Jag hade visst missat att det var en trilogi...

Så jag började med den första - Before Sunrise (1995, regissör Richard Linklater) och sedan den andra, Before Sunset (2004) och blev förtrollad.
Jag har aldrig varit ett stort fan av Ethan Hawke så det, i kombination av den tråkiga förklaringen av filmen på baksidan av omslaget, har gjort att jag hela tiden valt bort dessa. Romantiskt trams dessutom, nej tack...

Men tji fick jag. Dialogen mellan Jesse  (Ethan) och Celine (den fantastiska Julie Delpy) är fantastisk! Och det gäller samtliga tre filmer. Den första filmen är otroligt nog uppbyggd enbart på dialogen mellan de två, och hur ofta fungerar det i en film? Det var de två, som gick igenom vackra Wien och pratade. Jag var helt såld! Jag skrattade, jag blev kär, jag grät - hög wow-faktor på den!

Den andra filmen är fortfarande uppbyggd på dialogen mellan de två, även om det var några fler skådisar denna gång. Utspelade sig i sköna Paris och än en gång är jag helt såld...

Tredje filmen utspelar sig någonstans i Grekland, med fler karaktärer än de två. Det känns som att jag känner de nu. Konstigt nog, den monolog som grep tag i mig denna gång, var den av Natalia (Xenia Kalogeropoulou). Det sätt hon förklarar kärleken till sin bortgångne make var gripande.

Jag kan ärligt säga att jag förstår de tråkiga förklaringarna på baksidan av filmomslagen, för det går inte på något sätt att få ihop en vettig text som förklarar vad det är man genomgår när man ser filmerna. Men jag rekommenderar de varmt! Och jätteviktigt att se de i rätt ordning!

Tydligen bygger den första filmen på regissörens egna upplevelse, då han spenderade en natt med att prata med en okänd kvinna vid namn Amy på gatorna i Philadelphia.

Thor - The Dark World

Av någon anledning slutade jag skriva i den här, men tänkte att det här kan jag ju lätt ta upp igen. Så jag börjar igen nu - vem vet, någon kanske blir inspirerad att se en film eller läsa en bok som jag läst. Om inte, så är det bra för mig själv att se vad jag sett/läst - då jag har en tendens att läsa om böcker jag redan plöjt...

Så nu ska jag recensera Thor - The Dark World (2013, regissör Alan Taylor).

Liksom i första filmen om Thor har vi Chris Hemsworth som guden Thor och Natalie Portman som människa. Tom Hiddleston ser vi som Loki och han spelar lika obehagligt bra denna gång.
Jag måste erkänna att jag hade lite svårt för första Thor-filmen och hade väl inga större förhoppningar för den här, men den här var klart bättre.
Vi får följa med på ett riktigt äventyr, på jorden såsom i Valhall. Jag hade för mig att jag irriterat mig på något i första filmen och jag insåg det snabbt när samma sak dök upp här. Visst, jag kan förstå att svenska kanske inte alltid är lätt för engelsktalande människor, men de hade ju faktiskt Stellan Skarsgård med i filmen som borde kunna bidragit med språklektioner. För inte tusan kan det vara svårt att säga Mjölner? Man kan ju försöka med Mjolnir eller något, men nej då - även i den här filmen benämns Tors hammare som... Ska jag säga det? Jo jag gör det. Blunda om du inte vill veta.
"Mjömjöm".

Men som sagt, en helt okej film att titta på. Förvänta dig inga stordåd, men sjysst underhållning.