The Holiday

Lånade The Holiday (2006, regissör Nancy Meyers) av min svägerska och satte mig med H för att se den igår. Han var inte så jättetänd på att se den (chickflick), men han blev positivt överraskad.

Visst, tjejer gillar den säkerligen mer än killar, men den var charmig och söt. Precis vad jag behövde för att fly verkligheten ett tag.

Filmen handlar om Iris Simpkins (Kate Winslet) som arbetar som skribent för en tidning. Hon trånar efter en kollega på jobbet (Rufus Sewell som spelar kollegan Jasper Bloom), som är en stor skit. Hon får nog, av en väldigt god anledning, vid jultid och bryter ihop.

Samtidigt på andra sidan Atlanten har trailerskrivaren Amanda Woods (Cameron Diaz) slängt ut sin pojkvän och vill inte vara hemma längre. Hon söker på nätet och får fram ett hus som hon skulle kunna hyra över jul. Det visar sig (såklart) vara Iris hus, och det är inte bara att hyra, utan man byter helt enkelt hus för ett tag.

Så tjejerna byter hus och vänner över jul. Lite komplicerat emellanåt (såklart), men det ordnar sig. Amanda får träffa Iris storebror Graham (Jude Law) och Iris springer på Amandas ex kompis (Jack Black) samt hennes underbare granne spelad av Eli Wallach.

Typisk måbra-film! :o) Se mer här.

Gråta Med Ett Leende

Andra filmen från Lovefilm som damp ner samtidigt som Death Proof var Gråta Med Ett Leende (2004, Mar Adranto, regissör Alejandro Armenábar).

Jag låg och hulkade i soffan... Normalt sett brukar jag skärpa till mig lite när H sitter med och tittar på filmer, men den här gången gick det inte.

Filmen handlar om eutanasi (dödshjälp) och den är så vackert diktad och filmad så jag blir alldeles till mig. Huvudkaraktären heter Ramón Sampedro (spelas av den underbare spanske skådisen Javier Bardem) och han ligger hemma i sängen, förlamad, efter en dykolycka för 26 år sedan. Han vill inget hellre än att få hjälp att dö, på ett lagligt sätt. Som vanligt är det förbjudet, även i Spanien, men han, med hjälp av Gené (Clara Segura) som arbetar för att få igenom en lagändring, kämpar han järnet.
De tar hjälp av en advokat som heter Julia (vackra Belén Rueda), och även hon är sjuk på sitt sätt.

Det är så många underbara karaktärer i den här filmen och jag skulle gärna nämna alla, men det är nog bäst att se den själv. De har dock fått fram mångas synpunkter i filmen och jag kom på mig själv med att fundera på hur jag skulle reagerat. Samtidigt som man förstår Ramóns tankar och önskningar, förstår jag även broderns önskningar och tankar om att få ha honom kvar...

Filmen fick en Oscar för bästa utländska film och jag förstår det. Den bygger på en verklig historia om Ramón och hans rätt att själv välja när han vill dö.

Se en trailer här.

Death Proof

Nästa film att anlända i brevlådan från Lovefilm var Death Proof (2007, regissör Quentin Tarantino) och den såg jag alldeles nyss. Egentligen brukar jag vänta ett dygn med att skriva, så att mitt tyckande och tänkande om vad jag just sett sjunker in, men den här gången måste jag skriva på en gång.

Jag blev imponerad. Filmen är cool. Givetvis blodig, då Tarantino är i farten. Ingen Pulp Fiction-wow-cool-känsla, men ändå riktigt bra. Tror nog att Kurt Russell (som spelar Stuntman Mike McKay) trodde att han skulle få en riktigt bra comebackroll såsom John Travolta fick med Pulp Fiction, men så är nog inte fallet.

Dock är han cool, som den psykopatiske stuntmanföraren av den läbbiga, förstärkta bilen.

Tjejerna i filmen är också ultracoola. Jag gillade hon som spelade Arlene (Vanessa Ferlito). Otroligt läckra ögon och kroppen var helt OK den också. Gillade lapdansen! ;o) Sedan var ju en av mina favoriter Rose McGowan med som blond brud.
En annan tjej jag gillade, som faktiskt spelade sig själv, är stunttjejen Zoë Bell - såååå cool Nya Zeeländare!

Tänker inte berätta historien alls, mer än att det handlar om brudar med skinn på näsan och en läskig, men trevlig, psykopat... Och att den var coolt gjord, a la hackig gammal film. Snygg! Jag gillade replikerna, men H tyckte nog att det blev lite väl mycket tjejsnack :o)

Kolla in mer här.

Marie Antoinette

En annan film som vi fick hem från Lovefilm är Marie Antoinette (2006, regissör Sofia Coppola). Såg den precis. Det var inte direkt någon jag känt för att se tidigare, men nu när H beställt hem den var det väl lika bra.

Den var faktiskt riktigt underhållande! Marie Antoinette (Kirsten Dunst) hade det nog inte så lätt på sin tid... Bortgift till franske kronprinsen Louis (Jason Schwartzman), fick säga upp sitt gamla liv helt, för att vänta på att få pippa och för att sitta och lyssna på (falskt) skvaller dagarna i ända.

Det ordnade dock upp sig lite och sedan blev det till och med en liten affär (där skulle jag verkligen önskat att det hade fått mer rum i filmen, det blev liksom en "nödig" del i historien som skulle kunnat utveckla sig mer).

Kan man, eller kan man inte, historien runt Marie Antoinette är den väl värd att se, då den var vackert filmad. Underbara färger och kostymer, för att inte tala om Versaille... Nu måste jag verkligen tillbaka och fota i Paris (nåja, utanför i alla fall)!

Lord of War

H har gått med i en filmklubb (Lovefilm) där vi får de filmer vi vill ha hemskickade, för att sedan skicka tillbaka dem när vi sett dem. Inte en helt dum idé... En av filmerna vi fick hem i fredags var ovanstående (2005, regissör Andrew Niccol).

Filmen handlar om Yuri Orlov (Nicolas Cage) som bor i USA tillsammans med sin pappa, mamma och bror Vitaly (Jared Leto). De är ursprungligen katolska ryssar, men då man tjänade mer på att vara jude när man anlände till USA, så blev pappan ultrajude ut i fingerspetsarna ("du springer mer i synagogan än rabbin själv!"), medan mamman fortsatte vara katolik.

I det område de bosatte sig, startade de en liten restaurang. Där var Vitaly kock, och Yuri sprang ärenden och serverade. Yuri ansåg sig vara större än så, och började istället med vapensmuggling. Han tyckte att han var bra på det, och jag måste väl dessvärre hålla med.

Filmen var spännande, då han hyfsat tidigt fick Interpols Jack Valentine (Ethan Hawke) efter sig... Väldigt skrämmande typer i filmen måste jag säga, och jag kan väl sätta mig in i att det är så här det kan vara.

Jag tyckte filmen var sådär, då jag tyckte att jag mer eller mindre kunde lista ut hur det skulle gå, men den var himla snygg. Trots allt rekommenderar jag den! Det var åtminstone kul att följa dialogerna och häftigt att se hur lätt man kan vända dåligt samvete till sin egen fördel, om man väljer att bara se en liten del...
Det är tyvärr baserat på verkligheten och är en av de filmer som Amnesty International tycker att man borde se.

Regreso a Moira

Köpte en box med fyra spanska skräckfilmer för ett par veckor sedan och nu har jag sett en av dem; Regreso a Moira (Spectre, 2006, regissör Mateo Gil).

Den handlar om Tomás (ung: Juan José Ballesta, äldre: Jordi Dauder) som lever i Tyskland sedan många år. Hans fru begår självmord och strax efter får han ett brev på posten innehållandes ett tarotkort som visar "de älskande". Tomás inser att han måste fara tillbaka till Spanien för att möta demonerna som gjorde att han lämnade sitt land för så länge sedan.

På ett snyggt sätt hoppar jag från dåtid till nutid och träffar Tomás gamla kompisar, både som ungdomar och som äldre. Det är där jag får reda på vad som gjorde så att Tomás flydde. Vad var det egentligen med Moira (Natalia Millán) som fick Tomás mamma (Elisa Medina) att dra ihop alla andra katolska mödrar mot henne och kalla henne häxa?...
Och varifrån kom tarotkortet?...

Det var inte på långa vägar den bästa spanska filmen jag sett, men den lämnade mig med en skön stämning. Det är något med språket och sättet att bygga upp dessa filmer som gör att jag inte sågar dem längs med fotknölarna. För att vara film nummer 1 av 4 tycker jag inte att jag slängt pengarna i sjön än.

Stolthet och fördom

För andra gången i mitt liv såg jag just den senaste versionen av Jane Austens Förnuft och Känsla (2005, Pride & Prejudice, regissör Deborah Moggach) och jag gillar den mycket. Har lite svårt för Keira Knightley i rollen som Elizabeth Bennet, men annars är det bra.

Boken handlar om hjärta och smärta som vanligt, men den är fin... Vi lär känna familjen Bennet väl. Den hysteriska mamman Mrs Bennet (Brenda Blethyn, underbar skådespelerska! Älskade henne i Secret & Lies och Saving Grace), den vackra dottern Jane (Rosamund Pike), den underbart coole pappan Mr Bennet (Donald Sutherland - vilken röst!), den smarta dottern Elizabeth (Knightley) samt de tre småsyskonen. Mamman är i desperat behov av att få alla döttrar bortgifta, och när den stilige Mr Bingley (Simon Woods) gör entré med sin vän Mr Darcy (Matthew Macfadyen) ser hon sin chans...

Som vanligt går inte allt som man vill. I början... ;o) Jag myser järnet med denna film och skådespelarna är jättebra och atmosfären så fantastisk. England är underbart! Se den!

Se lite bilder och sånt: här.

Inte Han!

Som tack för att jag har varit med i några diskussionsforum gällande Bromma Centers framtid fick jag välja en bok på Pocketograms hemsida (smart sida!) och jag valde Inte Han! av den irländska författarinnan Sheila O'Flanagan.

Boken handlar om en familj vid namn Corcoran. Den består av mamma Cora, ogifta musiklärarinnedottern Angie och den gifta exmodelldottern Jin. Pappa Des gick nyligen bort och familjen börjar återhämta sig.
Jin är gift rik med sin Kevin (som är så stolt över alla sina barer som han öppnat) och på Coras (och Angies och Jins...) födelsedag köper Jin & Kevin en kryssningsresa till Mexico åt Cora och hennes svägerska.

Föga hade de anat vad som skulle hända där. Ingen hade väl räknat med att 58-årige Cora skulle komma hemsläpande, filmstjärnesnygg, mörkhårig man i döttrarnas ålder?! Men alltså, det kan ju inte vara bra... Det måste vara något fel... Eller?

Jag började läsa boken på resan till Tallinn och nu är den slut. Jag gillade den. Riktigt chic-lit! Läs den för en må-bra-förströelse!

Här är Sheilas hemsida.

God Natt Fröken Ann

Läste alldeles nyss ut ovanstående bok av Stig "Slas" Claesson som jag fick i födelsedagspresent av mina svärföräldrar. Jag blev lite tagen av boken. Mig veterligen har jag inte läst något av Claesson tidigare, men jag gillade stilen han berättade på.

Han skriver såsom jag skrev i gymnasiet till mina kompisar. Ja, alltså, många fladdrande tankar ner på ett papper som bildar en berättelse. En del konstigheter, men en del väldigt underfundiga och faktiskt smarta saker.

Boken handlar om Claesson själv, men under namnet John Andersson. En dag i hans liv. Han är över 80 och ser tillbaka på saker som hänt, men håller sig även ajour till hur han är idag. Han träffar Bengt Persson i en skobutik, strax efter han sett sig själv i en spegel och insett att spegelvänd är han en gammal, inte så vacker man, och det drar ner humöret. Efter de två mötts får man följa deras promenad genom Stockholm, en blåsig dag, och följa deras konversation. Stod mycket intressanta saker som var både intressanta och emellanåt roliga att läsa.

Boken är tragikomisk, men främst ser man ändå glädjen och viljan. I alla fall väljer jag att se det när jag läser den. Jag gillade den! Ibland blev dock monologerna (även fast de inte var sådana) lite långa och jag tappar greppet, men när jag sedan faller tillbaka i historian känns det bra igen. Sedan är det inte så kul att veta att när man säger God natt fröken Ann innebär det adjö för alltid...

Läs om Stig på Wikipedias informationssida här.

Bewitched

Såg just Bewitched (2005, regissör Nora Ephron) på TV. Lade faktiskt inte den svenska titeln på hjärnan, då den var jättedålig. Tror till och med att det var en sämre engelsk titel...

Filmen handlar om en skådis vid namn Jack Wyatt (Will Ferrell) som är en danande stjärna. Efter en urusel rulle är det nästan ingen som vill anlita honom, men själv tror han, med hjälp av sin läskige manager Ritchie (Jason Schwartzman), att han fortfarande är superbäst.
För att rädda sin karriär går han med att spela rollen som Darrin i en nyinspelning av Bewitched. Där behöver man någon som kan spela rollen som Samantha och vem hittar han, om inte Isabel Bigelow (Nicole Kidman). Isabel är inte en skådis, men däremot är hon en häxa på riktigt...

Filmen var söt, men inte mer än så. Nicole Kidman är så söt att man vill äta upp henne, och det är även kul att se Shirley MacClaine och Michael Caine i rollerna.

I brist på annat, se den en gång och aldrig mer. Jag gillade gamla TV-serien mer... ;o)

Kolla in hemsidan här.