När filmen börjar vet alla på jorden att världen håller på att gå under. Man vet när (på ett ungefär) och hur. Vi får möta Dodge (Steve Carell), en vanlig amerikansk man, som nyligen blivit lämnad av sin fru. Han jobbar med att sälja försäkringar, dessa försäkringar innehåller dessutom inte klausulen att den inte är gällande vid naturkatastrofer och dylikt som alla andra försäkringar har, det är därför den är lite dyrare... Lite smått ironiskt sådär.
Och ironin fortsätter genom filmen. Liksom värme, och andra känslor. För vad skulle du själv göra om du visste att jorden - och allt du vet, liksom du själv - kommer att försvinna helt inom kort? Skulle du umgås med familjen? Röka på? Vandalisera? Skita i allt? Lära känna nytt folk? Leta upp kärleken som kom undan? Eller skulle du bara fortsätta som innan? Ja, det är nog inget man egentligen vet förrän man själv står där.
Dodges granne, Penny (Keira Knightley) hade en önskan om att komma hem till sin familj, men det sista stora planet har lyft och hur kommer man då över till England från USA? Dodge har en idé, och genom den idén tar de sig framåt.
Det här skulle kunna vara en oerhört tung film. Ja, med tanke på vad den faktiskt handlar om. Men fokuset är inte riktigt på katastrofen. Visst, den sitter där bakom gardinen och man blir inte av med den, men fokuset är på människorna. Och det är underhållande.
Rekommenderar den!
// A //
