lördag 18 mars 2017

Santa Clarita Diet

Om du är sugen på att se något fullständigt makabert, men ack så underhållande bör du genast starta upp din Netflix och kolla på Santa Clarita Diet (2017, regissör Victor Fresco). Det här kan vara en av de mest skruvade serierna någonsin och den är superblodig och skum, men oj vad jag får fnissa i varje avsnitt.
Du bör inte vara kräsmagad, då det som sagt innehåller blod, spyor, kroppsdelar och så vidare... Har jag sålt in den bra? Hoppas det!

Den handlar om mäklarparet Joel (Timothy Olyphant) och Sheila (Drew Barrymore). Ett vanligt amerikanskt par, boendes i vanlig amerikansk villa tillsammans med deras dotter Abby (Liv Hewson). För övrigt en fruktansvärt skön dotter!
De säljer sina hus och hoppas på bonus, som så många andra. Men en dag börjar Sheila må dåligt och spyr. Och då menar jag inte lite. Och sen dör hon. Men lever. Och där ändras livet för familjen för evigt (?).

Alltså du måste se den! Ja, om du har lite twistad humor som en annan... Nu väntar jag bara spänt på nästa säsong!

//  A //


fredag 3 mars 2017

Det är något som inte stämmer

Nu när jag är tillbaka på jobbet passar jag på att nyttja Storytel igen, för att kunna lyssna på lite ljudböcker under kollektiva färdmedel och promenader. Inte en dum idé alls.

Den första jag valde, som jag valde med viss skepsis, var Martina Haags Det är något som inte stämmer. Skepsisen låg i att jag inte var säker på om jag skulle klara av att lyssna på den smärta som jag trodde fanns i berättelsen. Och visst fanns den.

Det här var garanterat Martinas sätt att jobba sig ur sin egen skilsmässa från Erik, även om de i boken heter Petra respektive Anders. Och kontentan är att jag mest äcklas av Anders nya flamma Klara (det vill säga Lotta i verkligheten). Men alla är ju brickor i ett spel kallat kärlek.

Boken handlar alltså om Petra, en kvinna mitt i sin karriär som uppskattad författare. Hon är gift sedan 15 år tillbaka med Anders och de har två barn, en katt och två hundar. Bor i en villa i Bromma och har landställe på Ingarö. Petra är lycklig. Visst tjafsar de ibland, men det är ju sådant som terapi kan hjälpa de ur.
Men vad händer den dagen Anders drar sig undan? Den dagen allt som är ens värld raderas? Och vad gör man för att leva vidare?

Jag tycker den var fantastiskt bra skriven. Varenda uns av obehagskänslor, varenda skrik, vartenda ord satte sig i mig som en törn. Jag vill liksom bara ta Martina under mina vingar ett tag, för att rädda henne undan det som var hennes liv. Eller Petra. Sak samma.
Den mening som fick mig att gråta på bussen var när Petras lille son Nisse frågar "Vad betyder det där skilsmässa mamma? Är det att man krossar kärleken?"

Nu var det här ju en ljudbok, och det var Martina själv som läste upp (starkt!). Jag har alltid älskat att lyssna till Martina, hon har så härlig röst, så att höra henne läsa sina egna ord var jättebra. Vet att en del kommenterat att det är för jäkligt att hon hänger ut Erik på sådant här sätt. Jag tycker det var toppen! Hon berättar på eget sätt hur det hela kändes för henne, hur hon upplevde det hela.

Rekommenderar att läsa/lyssna!

// A //

torsdag 16 februari 2017

The Social Network

Det där när man är fler än en som ska välja film på Netflix och man tillslut bara säger ja, jag ser väl The Social Network (2010, regissör David Fincher) då, även om det låter hur jäkla tråkigt som helst med en film om Facebook och grundaren till det, Mark Zuckerberg (spelas av Jesse Eisenberg). Och att man sen får äta upp det.

Jag hade liksom tänkt hela tiden att det handlade om uppbyggandet av Facebook och inte brytt mig om mer än så, men det gjorde det ju inte bara.
Det handlade om Zuckerberg själv (väldigt speciell...), hans liv på Harvard och vilka vändningar det kan ta när man får en idé i huvudet, oavsett om det var en själv som satte idén där, eller inte. Och vad hans val i slutänden kostade honom i form av pengar, vänskap och lite till.

Jag kan faktiskt rekommendera den! Välspelad, bra skådisprestationer överlag.

// A //

Lion

Igår var jag och såg Lion (2016, regissör Garth Davis). En film som baseras på en bok och boken i sin tur baseras på en verklig händelse.

Filmen tar sin början i norra Indien, där Saroo (Sunny Pawar) springer runt med sin stora idol, sin storebror Guddu (Abhishek Bharate). Han bor fattigt, men bra, tillsammans med brorsan, mamma och hans yngre syster. Det är mycket kärlek i omlopp.
Han övertalar sin storebror att få följa med sin bror när han "jobbar" på natten och på en tågstation, mitt ute i ingenting kommer de ifrån varandra. Efter en lång tågresa kliver han av i Calcutta och där börjar del två i hans liv. Han talar hindi, men alla där bengali, vilket gör att ingen, till en början, förstår vad han säger.
Han hamnar i Australien, då han blir adopterad av det barnlösa paret Sue (Nicole Kidman) och John (David Wenham) och där lever han gott, tills han en dag påminns om sitt förflutna.

Det var länge sedan jag grät så mycket på en bio. Vet inte om det är mamma-känslorna som tar överhanden, men oj vad jag grät. Tusan jag kan börja gråta nu, bara jag tänker tillbaka på unga Saroo, och för all del den äldre Saroo (Dev Patel) och hur livet kan ta sina vändningar.
En helt fantastisk historia som blev en fantastisk film! Missade dock att den var verklighetsbaserad, då jag gärna skulle läst boken innan filmen. Men se den!!

// A //

fredag 10 februari 2017

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän)

Jag har inte möjlighet att läsa fullt så många böcker som jag skulle önska just nu, men har idag i alla fall läst ut Jonas Jonassons Mördar-Anders! Det var ju Jonasson som skrev boken om Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann, som jag tyckte jättemycket om, så jag kunde ju inte bara ignorera att det fanns en ny av honom.

Den här är helt fristående och hänger inte samman med tidigare, men språket och berättelseuppbyggnaden påminner givetvis om varandra, liksom alla saker "som bara sker".

Boken handlar om tre personer. Dessa är då Mördar-Anders, en kåkfarare som för tillfället är utanför fängelset, prästen Johanna Kjellander, som inte är mycket till präst då hon inte ens är troende, samt receptionisten Per Persson. Att dessa tre människor skulle ha en affär ihop är rätt otippat, men i Jonassons värld är det självklart!
Utöver dessa tre är typ hela Stockholms gangstervärld inblandad, liksom drottning Silvia och Frälsningsarmén.

Återigen en galen bok som ger en del fniss! Jag kan inte säga att den håller samma klass som Hundraåringen, men den är bra skruvad!

// A //

söndag 5 februari 2017

Hugo

Det händer ganska ofta att jag blir glad och överraskad av Netflix. Visst, det är en massa gammalt, men även gammalt som jag missat. Som den här, Hugo (2011, regissör Martin Scorsese). Jag blev lite nyfiken av bilden och när jag läste lite om den ville jag genast se den.

Den handlar om Hugo Cabret (Asa Butterfield). Han bor i väggarna på en stor tågstation i Paris. Han är endast 12 år och föräldralös, därav att han har valt att bo där han gör. Han ser allt som händer på stationen och har full koll över de som arbetar där, när han kan springa ner och stjäla mat och hur man på bästa sätt undviker att bli fasttagen av stationsvakten (Sacha Baron Cohen) och hans stora hund. För Hugo har ju sett vad som händer med de föräldralösa barn som stationsvakten tar fast, och där vill han inte hamna.

Dessvärre är det ju så att även butiksinnehavarna börjar få koll på att saker försvinner, och speciellt en, Georges Méliès (Ben Kingsley), har ögonen på honom.

Filmen var fantastiskt fint filmad, lågmäld och en fin historia. Jag rekommenderar den väl!

söndag 8 januari 2017

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Idag fyller min mamma år, så jag och pappa tyckte det var kul att bjuda ut henne på bio. Så vi gick och såg Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016, regissörer Felix och Måns Herngren). Denna gång utan en bok av Jonas Jonasson att luta sig tillbaka mot.

Vi blev inte besvikna. Robert Gustafsson axlar återigen rollen som Allan Karlsson suveränt! Nu när vi träffar honom och hans nyfunna polare; göteborgaren Julius (Iwar Wiklander), virriga Benny (David Wiberg), hans nya tjej Miriam (Shima Niavarami) och - tro det eller ej - Gäddan (Jens Hultén), lever de livets glada dagar på Bali. Tills Miriam och Julius får dricka Allans gamla läsk från Sovjet, Folksoda. Efter det kan de inte tänka på något annat. Och när Julius får reda på att Allan någonstans har receptet på denna delikata dryck tar berättelsen fart och återigen blir det med en jäkla fart.

Jag måste nog säga att den här var lika bra som originalet, det vill säga Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann! Vill man ha några skratt och en massa "hur-i-hela-fridens-namn-fick-de-ihop-den-här-historien"-tankar så är det precis rätt film att se!

// A //