Aquaman

En av mina bästa och närmast filmsmak vänner hade varit och sett Aquaman (2018, regissör James Wan) och blivit grymt besviken och rekommenderade ingen att lägga till den här på att-se-listan. Samtidigt fick jag höra av en annan vän att han tyckte att den var jättebra, och vi brukar tycka rätt lika också, så då kände jag att jag faktiskt måste se den jag med, för att se vad jag skulle tycka.

Aquaman / Arthur Curry (Jason Momoa) är sonen av en vanlig människa; Tom Curry (Temuera Morrison) och Atlantis drottning Atlanna (Nicole Kidman). En lite spännande mix, då han rör sig bra på land och bra under vatten. Kärleken mellan hans föräldrar var inte accepterad från Atlantis håll och förr eller senare kommer de två världarna att kollidera. Med besked.

Jag måste erkänna att jag gillade den och undrar om min kompis var på dåligt humör när han såg den... Visst, det finns tycke och smak och vi kan faktiskt tycka olika, bara att det är ovanligt. Det var inte den bästa film jag sett, men den var fint gjord och underhållande.

Och jag tyckte om att få se Temuera Morrison igen, han har haft en speciell plats i mitt hjärta sedan Krigarens Själ.

// A //

Lyckligare kan ingen vara

För ett tag sedan var jag iväg på bio och såg Lyckligare kan ingen vara (2018, regissör Staffan Lindberg).

Den handlar om lite olika personer mitt i livet. Vi får möta Robert (David Hellenius) som är mitt i livet med barn och fru. Är det inte lite... Tråkigt? Och så kommer tonårsförälskelsen och numera amerikansk skådespelerska, Sofia (Helena af Sandeberg) till Sverige för att spela in en svensk film. Hon är numera gift med amerikanen Mark (Eagle Eye Cherry) och har en dotter. Lever livets glada dagar. Eller?
För att inte tala om pensionären Ulf (Kjell Bergqvist). Det händer ju ingenting när man är pensionär, mer än att promenera med hunden. Han som brukade vara den som hade alla brudar. Vad hände?

Finns flera som det handlar om och allas berättelser vävs samman, och det görs det snyggt. Men den är rätt förutsägbar och lite trist. Och Hellenius tar åter rollen som mes. Tyvärr. Så nja, inte jätteimponerad.

// A //

Riverdale

När jag var liten läste jag serietidningen Acke. Jag var lite småförtjust i honom och önskade att jag vore Betty. Inse att det blivit en Netflix-serie baserad på den!

Vi får alltså ta oss till Riverdale Highschool där Acke/Archie (K. J. Apa)  går, tillsammans med sin bästa vän Betty (Lili Reinhart). Och så flyttar Veronica (Camila Mendes) dit och stökar till lite efter att hennes pappa blivit fängslad. Jughead (Cole Sprouse) är så klart med, men kommer banne mig inte ihåg vad han hette i svenska serien.

Inte nog med att det är "vanligt" highschool-drama, som pricken över i försvinner skolans mest populäre kille; Jason (Trevor Stines) efter att han varit ute och rott med sin tvillingsyster Cheryl (Madelaine Petsch) och Ackes gäng börjar genast rota. Hela staden känns plötsligt skyldiga.

Tycker den är riktigt bra och spännande, välspelad. Extraplus för att min gamla tonårscrush Luke Perry är med, liksom Molly Ringwald. Och inte att förglömma Mädchen Amick från Twin Peaks. Wow liksom! :)

// A //

Lost in Space

Snubblade över Lost in Space (2018), en serie, på Netflix och oj vad glad jag är över att jag gjorde det. Jag blev helt såld! Den är väldigt välspelad och väldigt snyggt gjord.

Filmen utspelar sig i - tadaaa - rymden! Människorna har alla (?) fått göra tester och endast de som är bra nog och kan tillföra något till "den nya världen" är välkomna ombord. Resan går bra, men så träffas farkosten av något och kraschar på en planet som liknar jorden. Någonstans i rymden.

Vi får följa familjen Robinson som består av mamma Maureen (Molly Parker), pappa John (Toby Stephens), döttrarna Judy (Taylor Russell) och Penny (Mina Sundwall) samt lillebror Will (Maxwell Jenkins).

Som sagt, jag blev helt såld och slukade avsnitt efter avsnitt, då jag verkligen ville veta allt vad som hände den här familjen. Rekommenderar den varmt! Bara längtar till en säsong två!

// A //

Lazarus

Lars Kepler (paret Ahndoril) har kommit med en ny bok; Lazarus, och jag sprang och skrev upp mig på väntelistan på biblioteket. Nu har jag sträckläst ut den. Inte utan man undrar hur paret Ahndoril är funtade när man får ihop sådana här obehagliga böcker som det får ur sig en efter en...

Återigen träffar vi Joona Linna och Saga Falk. Båda tilltufsade men vid gott mod, ända tills Joona blir kallad till ett mord i Tyskland, där offret, som han aldrig hört talas om innan, hade försökt ringa till hans mobil ett antal gånger. Och ungefär samtidigt finner polisen i Oslo ett kranium (bland en massa andra kroppsdelar) som tillhört Joonas fru. Någon är helt klart ute efter honom, men vem?

Den här boken tar oss runt i Europa och man hinner flertalet gånger tänka "men hur dum får man va?" liksom "nej, nej, nej". Inte lika bra som Stalker, men fortfarande obehaglig och spännande.

// A //

Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott

Nu när del två av Fantastiska Vidunder, Grindelwalds Brott (2018, regissör David Yates) dök upp på biograferna sprang jag så fort jag var ledig iväg till en för att se den. Solo blev jag till och med! Eller ja, jag gick solo. Sen var det ju faktiskt tre till i salongen. Japp, jag gick en udda tid!

Jag gillade ju verkligen första delen, då den är oerhört charmig och Eddie Redmayne som spelar en av huvudkaraktärerna, som Newt, är ännu mer charmig. Och det var han även i den här filmen.

Den här börjar med att... Eller vänta, jag kan ju inte säga något i stort sett, för om du inte har sett Fantastiska Vidunder och var du hittar dem,  ska du ju inte veta något om den här... Så se 1:an först! :)

Men den är välspelad åter igen och historian är bra. Dock tycker jag faktiskt att den första delen var mycket bättre, även om den här är bra. För oss Harry Potter-nördar får vi ju träffa den yngre förlagan av Professor Dumbledore (Jude Law) och även Professor McGonagall (Fiona Glascott).

Se den tycker jag, men se som sagt ettan först. De hänger liksom ihop.

// A //

Hon hette Jennie

Jag vet inte varför jag valde att plocka upp Hon Hette Jennie av Moa Herngren just nu, men det bara blev så. Med det som hänt i mitt liv det senaste året kanske det inte var det smartaste. Eller så var det precis det som det var.

Boken handlar om... Elefanten i rummet? Som finns där, men ingen riktigt vill tala om. Vi får träffa konstären Sara, en vild otyglad själ som just genomgått en separation. Vi får träffa John, advokat och van vid det fina livet som nyligen förlorat sin fru i cancer.

Hence the elephant... Hur går man vidare när en separation ägt rum där ingen ville separera utan döden bestämmer? Och hur går man in i ett förhållande med en som är i den sitsen?

Boken var fint skriven. Rakt på sak, obekväm och ändå varm. Tyckte den var jobbig att läsa, eftersom jag precis mist en närstående i cancer, men mysig.

// A //