Det blev inte riktigt så.
I början av boken var jag så irriterad på professor Tillman att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Han var så bestämd. Så konstig. Så annorlunda. Så... Ja jag blev faktiskt irriterad. Hur kunde han säga sådana saker? Har han inget filter? Ingen social uppfostran? Trodde faktiskt inte att jag skulle kunna lyssna klart på den här boken.
Sen landade jag i att han har Aspbergers och helt plötsligt blev allt så klart.
Efter den insikten växte en annan historia fram och boken blev riktigt bra! Dråpliga händelser konstant, men också viljan att lära från de. Hur lätt är det egentligen att lista ut vad en person verkligen menar när de pratar sarkastiskt, när man själv inte har den kunskapen?
På vissa sätt en tragisk bok, då många med mig reagerar som jag gjorde i början av boken, innan man inser att det faktiskt är så personen är funtad - att han inte menar något ont. Han är bara väldigt rak och avskalad.
MEN för att handla om en man som har svårt för känslor är det många i den här boken, och de flesta leder till ett leende eller ett skratt. Läs eller lyssna på den!
Graeme Simsion måste ha god insikt i hur det är att vara eller vara med en person med Aspbergers, för den kändes trovärdig.
Jag har fortfarande några dagar på mig att ge bort en bok att lyssna på, så om du vill ha denna, hojta till.
// A //
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar