Tydligen är boken kultförklarad sedan den kom ut, 1992, men jag har helt missat den. Har lite svårt att förstå kultstatusen också om jag ska vara ärlig.
Jag har inga problem med sega böcker, så länge de leder till något spännande eller bra. Jag har läst väldigt många Stephen King-böcker, och de är ju så att under de 400 första sidorna känner man bara "jäklar vilken startsträcka" till att de sista 2-300 sidorna är bland de mest spännande man läst. Här var det endast de 200 första sidorna som jag aktivt undrade hur i helskotta någon kan rekommendera en sådan här seg bok...
Nu när jag är klar med boken sitter jag med en stor obehagskänsla i kroppen. Jag har, några gånger, försökt sätta mig in i hur det skulle kännas för mig om jag gjorde ett brott som i sin tur satte mig i fängelse. Jag menar, hur jag själv skulle må och om jag gjort något med/mot någon annan, hur jag skulle må av det - och har kommit fram till att jag nog skulle ha svårt att leva med det och faktiskt må skit. Den här boken tangerar verkligen på dessa tankar.
Boken är skriven i jag-form, och jag är då Richard Papen. Han lämnar Kalifornien för att studera på college. Istället för den kurs han valt blev han invald i skolans innersta intellektuella krets. Han fascineras av de, men han känner inte fullt att han tillhör gruppen, då deras dekadens har en tendens att ta över. De testar riter i gammal grekisk anda och en dag går det överstyr...
Camilla Läckberg skrev att det här var en bok som hon hade velat skriva, då den är spännande, mystisk, tät intrig och har ett persongalleri som stannar länge kvar hos läsaren, och det kan jag hålla med om, men jag rekommenderar ändå inte riktigt boken.
Har du läst den? I så fall, vad ansåg du om den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar